Överlag hatar jag människor – i synnerhet krönikörer.
Men det finns ett undantag och han heter Fredrik Virtanen. Eller egentligen finns det flera undantag men i den här filmen är det en subplot så därför väljer jag att bortse från dem.
Hur som helst.
Fredrik Virtanen. Mannen är lika stora delar panikångest och mod. Att läsa eller titta på honom är som att äta kopiösa mängder ecstasy på ett rave i Portugal.
Serotonin, tandgnissling, svettningar, neurotiskt baserade rädslor, skakningar och depression.
Men också.
Någon slags insikt.
Och den enda anledningen till att han lyckas med det är att han, i mindre utsträckning än många andra, gömmer sig bakom sina ord eller handlingar.
Visst, ibland är det helt jävla olidligt att ta del av, men betydligt oftare är det ren jävla MDMA som slungas rakt in i hjärtat.
