Att jobba på en tidning är som att jobba på en fabrik.
I stället för att montera en instrumentbräda skriver man en text på 800, 1500, 2 000 eller kanske till och med 3 000 tecken.
Vinkeln är given, formatet är givet och svängrummet är ungefär lika stort antitesen till Jan Guillous ego.
Men det är få av oss som inser att vi gör absolut noll avtryck med vår ändlösa ström av vdlkfsvblsvbsdfnv ,sfvf vskdflbhvdfsv sfdjv sd vkdfbvfsjvfks.
Jag förstår inte varför man i dag behöver läsa 3, 5 år på universitetet för att få en kandidatexamen i journalistik.
Att lära sig hur man skriver en artikel är snarare en tre timmar kurs i en kommunal konferenslokal med en alkoholiserad redigerare.
Visst, det är ett kul jobb men ur ett journalistiskt perspektiv tycker jag de flesta som väljer den vägen är fega.
Mig själv inräknad.
En del uppnår visserligen positioner som gör att de verkligen får göra vettiga saker, men oj vad många det är som fortfarande får springa runt och göra läsarenkäter på stan trots allt de fyllt 40.
Vilket såklart är extremt givande.
Hahaha. Exakt så är det. Fast även på svenskan och DN. Men någon måste ju betala räkningarna, gillar din blogg!