Jag minns de tre första gångerna jag skakade hand med Jan Helin.
Helin-ögonblicken brukade jag kalla dem.
Första gången utbrast Helin: ”Vi har inte hälsat förut!”. Och sedan tog han min hand i sin väldiga näve och tryckte till. Det var fint. Ett ögonblick att minnas. Kärlek.
Men så hände något. Något som fick mig att omvärdera ögonblicket.
För bara några dagar senare stöter vi på varandra igen. Och jag tänker flyktigt att jag äntligen är på väg någonstans när Mediesveriges mäktigaste man kommer fram för att hälsa.
Jag hinner till och med visualisera någon slags gemensam älgjakt innan Helin utbrister: ”Vi har inte hälsat förut!” och sträcker fram sin väldiga näve.
Men vad i helvete, tänker jag. Vad är nu detta? Min första tanke är att Helin glömt bort mig. Men sedan slår det mig med full kraft– det här är ett test. Helin vill se vad jag går för. Det är det han vill, denna manipulativa djävul.
Men till sist väljer jag ändå att svälja min stolthet och presenterar mig på nytt.
Några dagar senare har jag ett möte inbokat med Helin. En intervju. Plötsligt känner jag hur marken skälver där jag sitter och väntar. Helin has entered the building.
Helin utbyter hastigt några artighetsfraser med oviktiga människor och vänder sig sedan mot mig. Jag ler. Nickar igenkännande. Försöker se ut som mig själv så mycket jag bara kan.
Helin ler uppskattande tillbaka. Det perfekta håret, de svarta glasögonbågarna. Allt snurrar. Jag tänker på jaktstugan vi snart ska köpa.
Världen befinner sig i ultra rapid när han sträcker fram handen – allt som existerar är Helin och jag – men istället för en igenkännande hälsningsfras utbrister han helt känslokallt: ”Vi har inte hälsat förut!” och trycker till med sin väldiga näve.
Och det är där och då som jag inser det: jag kommer inte bli någon i Mediesverige.
Aldrig någonsin.
Vill bara skriva att jag gillar ditt sätt att skriva. Du får mej att skratta.