Helin-ögonblicken brukade jag kalla dem.

Första gången utbrast Helin: ”Vi har inte hälsat förut!”. Och sedan tog han min hand i sin väldiga näve och tryckte till. Det var fint. Ett ögonblick att minnas. Kärlek.

Men så hände något. Något som fick mig att omvärdera ögonblicket.

För bara några dagar senare stöter vi på varandra igen. Och jag tänker flyktigt att jag äntligen är på väg någonstans när Mediesveriges mäktigaste man kommer fram för att hälsa.

Jag hinner till och med visualisera någon slags gemensam älgjakt innan Helin utbrister: ”Vi har inte hälsat förut!” och sträcker fram sin väldiga näve.

Men vad i helvete, tänker jag. Vad är nu detta? Min första tanke är att Helin glömt bort mig. Men sedan slår det mig med full kraft– det här är ett test. Helin vill se vad jag går för. Det är det han vill, denna manipulativa djävul.

Men till sist väljer jag ändå att svälja min stolthet och presenterar mig på nytt. 

Några dagar senare har jag ett möte inbokat med Helin. En intervju. Plötsligt känner jag hur marken skälver där jag sitter och väntar. Helin has entered the building.

Helin utbyter hastigt några artighetsfraser med oviktiga människor och vänder sig sedan mot mig. Jag ler. Nickar igenkännande. Försöker se ut som mig själv så mycket jag bara kan.

Helin ler uppskattande tillbaka. Det perfekta håret, de svarta glasögonbågarna. Allt snurrar. Jag tänker på jaktstugan vi snart ska köpa.

Världen befinner sig i ultra rapid när han sträcker fram handen – allt som existerar är Helin och jag – men istället för en igenkännande hälsningsfras utbrister han helt känslokallt: ”Vi har inte hälsat förut!” och trycker till med sin väldiga näve.

Och det är där och då som jag inser det: jag kommer inte bli någon i Mediesverige.

Aldrig någonsin.

Jag har svårt att tänka mig en bättre kvällstidningsnyhet än den här -alla komponenter finns.

Djur – Check
Husdjur – Check
Plågat husjdur – Check
Plågat husdjur som dödas – Check
Plågat husdjur som dödas av en annan människa – Check
Plågat djur som dödas av en annan människa och den människan skickar sedan ett detaljerat brev på hur det plågade husdjuret dödades – Check

För att den här nyheten inte skulle toppa Expressens hemsida skulle det verkligen behöva hända något stort. Men det är svårt att komma på vad.

Kanske att ett barn skulle dö var sjätte sekund dygnet runt, hela jävla tiden, eftersom barnet inte hade något att äta.

Eller nä.

Katthistorien har så många fler komponenter.

Det finns inget allmänintresse att en person tar livet av sig.

Och bland personer som är över 25 år har självmorden i stort halverats de senaste 20 åren. Forskare förklarar det med bättre behandling.

Men både bland män och kvinnor under 25 år märks ingen direkt minskning.

Det borde vi skriva mer om.

För jag tror många är ganska nära den här filmen ibland.

Åtminstone är jag det.

Där är förklaringen till varför Aftonbladet och Expressen skriver om så mycket ”skit”. För ofta är det precis den ”skiten” som får folk att klicka sig vidare.

Och det kanske inte är så förvånande att så mycket ”skit” blir klickat i ett land där 368 281 la sin röst på Ny Demokrati i riksdagsvalet 1991.

I synnerhet när fotograferna stod på andras gravar för att kunna ta så bra bilder som möjligt när de sju liken sänktes ner i sina gravar.

Och ironiskt nog sålde historien inte speciellt bra heller.

Ack, ack.

I stället för att montera en instrumentbräda skriver man en text på 800, 1500, 2 000 eller kanske till och med 3 000 tecken.

Vinkeln är given, formatet är givet och svängrummet är  ungefär lika stort antitesen till Jan Guillous ego.

Men det är få av oss som inser att vi gör absolut noll avtryck med vår ändlösa ström av vdlkfsvblsvbsdfnv ,sfvf vskdflbhvdfsv sfdjv sd vkdfbvfsjvfks.

Jag förstår inte varför man i dag behöver läsa 3, 5 år på universitetet för att få en kandidatexamen i journalistik.

Att lära sig hur man skriver en artikel är snarare en tre timmar kurs i en kommunal konferenslokal med en alkoholiserad redigerare.

Visst, det är ett kul jobb men ur ett journalistiskt perspektiv tycker jag de flesta som väljer den vägen är fega.

Mig själv inräknad.

En del uppnår visserligen positioner som gör att de verkligen får göra vettiga saker, men oj vad många det är som fortfarande får springa runt och göra läsarenkäter på stan trots allt de fyllt 40.

Vilket såklart är extremt givande.

Och att det i kombination med att alla tröttnar på varandra gör att hela relationen bara kommer leda till något ont.

Fan, vad jag hatar det ögonblicket.

”Många som drabbas av ångest har ofta höga krav på sig själva. Att vara konflikträdd med svårigheter att uttrycka sina känslor är inget ovanligt. Om kraven är större än individens förmåga går man till slut sönder inuti. Att reagera med ångest och panik inför olika former av känslomässig stress är lika adekvat som att reagera med panik inför ett rasande vilddjur.

Ångestsyndrom debuterar ofta i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern. Många blir drabbade av sina första ångest- och panikupplevelser efter att ha arbetat för mycket under en längre tid, varit fysiskt sjuk, använt droger eller gått igenom olika former av separationer.”

Men det finns ett undantag och han heter Fredrik Virtanen. Eller egentligen finns det flera undantag men i den här filmen är det en subplot så därför väljer jag att bortse från dem.

Hur som helst.

Fredrik Virtanen. Mannen är lika stora delar panikångest och mod. Att läsa eller titta på honom är som att äta kopiösa mängder ecstasy på ett rave i Portugal.

Serotonin, tandgnissling, svettningar, neurotiskt baserade rädslor, skakningar och depression.

Men också.

Någon slags insikt.

Och den enda anledningen till att han lyckas med det är att han, i mindre utsträckning än många andra, gömmer sig bakom sina ord eller handlingar.

Visst, ibland är det helt jävla olidligt att ta del av, men betydligt oftare är det ren jävla MDMA som slungas rakt in i hjärtat.

Jag har absolut ingenting att säga.